
Efter bara några steg in i Svartsjö slottspark inser jag att detta är en unik miljö som blir svårare och svårare att hitta i vår svenska natur. Parken består uteslutande av ädellövträd, främst lind, som nu i mitten av maj bara kommit någon vecka in i lövsprickningen. Ett vackert grönt skimmer möter mig när jag tar mig längre in i parken. Fågelkören som sätter ljudkulissen består av olika arter trastar och nyanlända arter som näktergal och svartvit flugsnappare. Mitt i allt detta står pampiga gamla ekar som många av dem mer liknar stenstoderna på Påskön än ett träd. Dessa ekar är mycket gamla, säkert över 500-600 år. Flera av dem är rejält grova och fulla av håligheter. De är nu på väg in i sitt sista livsstadium och en säker död, det är då de har som störst biologiskt värde.
I denna vackra miljö, vid en ek som just fallit efter en storm, har jag stämt träff med Martin Elmestål från Stockholms Länsstyrelse. Martin har också med sig kollegan Julia Stigenberg och Niklas Apelqvist från Naturhistoriska riksmuseet. Både Martin och Julia är miljöhandläggare och jobbar på enheten för naturskötsel med åtgärdsprogram för hotade arter. Den hotade art som är i centrum för vår träff är läderbaggen (Osmoderma eremita). Det är en skalbagge som är helt knuten till denna miljö och behöver de gamla ekarnas mulm för att kunna fortplanta sig. Niklas är ansvarig för riksmuseets insektssamlingar, har gjort ett mastersarbete om just läderbaggen och är kanske en av Sveriges främsta experter på denna art. Både Martin, Julia och Niklas, som utgör dagens team, brinner för att försöka rädda läderbaggen kvar i den svenska naturen och då behövs det specifika insatser för att rädda ekarna och säkerställa att ekar i rätt ålder även finns kvar i framtiden.

Dagens arbete handlar om att samla in läderbaggens larver från en av ekarna i slottsparken och placera ut dem i så kallade mulmholkar som byggts i närliggande ekmiljöer. Under arbetet som tar mer eller mindre hela dagen passar jag på att ställa lite frågor till Martin om läderbaggen och dess livsmiljö.
Varför är just läderbaggen en viktig art att rädda?
– Läderbaggen och dess livsmiljö är en prioriterad art i art- och habitatdirektivet. Att jobba med bevarandet av arten och dess livsmiljö gynnar många andra arter som är beroende av gamla ekmiljöer och hålträd. Man kan säga att den är en sorts paraplyart. Läderbaggen har ett eget nationell åtgärdsprogram som länsstyrelserna jobbar med, och som naturvårdsverket tagit fram. Samtidigt finns det också ett åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd, till exempel gamla hålekar m.m. Man kan säga att arbetet med läderbaggen och dess livsmiljö berör båda programmen, berättar Martin medan vi börjat leta efter skalbaggen i den fallna eken där vi precis träffats.

Har ni jobbat länge med läderbaggen här på Svartsjölandet?
– Nej det är ganska nytt, berättar Martin vidare samtidigt som vi hittar lite spår av skalbaggarna i form av skalrester och deras ovala spillning. Först år 2016 började vi intressera oss för området då en flygande läderbagge observerades i Svartsjö slottspark. Det finns gott om gamla mulmekar och andra ädellövträd i området. Men läderbaggens förekomst här på Ekerö var helt okänd för oss på länsstyrelsen innan 2016. Vilket var lite anmärkningsvärt. Den var tidigare bara känd på Mörkö, i Södertälje kommun i Stockholms län.
Vi lämnar nu den gamla nerfallna eken och sätter oss i bilarna för att titta på ett närliggande område dit man vill att läderbaggarna ska sprida sig.

– Samma år, fortsätter Martin berätta när vi satt oss i bilen, skickade vi ut en entomolog, expert på insekter, för att inventera förekomsten i parken genom att leta efter spår av läderbagge. Spåren man letade efter var spillning, skalfragment och eventuell observation av imagos dvs fullt utbildade skalbaggar. Man hittade spår på flertal ställen i parken och vi kunde konstatera att läderbaggen hade en population i området. 2017 gjordes det lite mer kompletterande inventeringar i närliggande områden på Ekerö med registrerade skyddsvärda träd. Och det hittades flera fynd. Bland annat i ett Natura 2000-område, en betad ekhage, ett naturreservat och i ett par andra områden i närheten som har värdefulla ekmiljöer och som ägs av statens fastighetsverk och ett par mindre markägare.
I det första området vi besöker som bara ligger någon kilometer från slottsparken har markägaren röjt sly och vissa träd för att öppna upp för bättre bete. Samtidigt släppte detta även ner mer ljus på träden något som gynnar just eken som är en mycket ljus och värmekrävande art. Vi går igenom planeringen av dagen när vi börjar vandra bort för att tittat till de mulmholkar som länsstyrelsen låtit sätta upp.
Vad är en mulmholk och varför är just det en sådan viktig konstruktion för att rädda läderbaggen?

– Ett stort problem i arbetet med att rädda ekmiljöerna och de arter som är knutna till gamla ekar är att det finns en stor tidslucka i ekbeståndet, berättar Martin vidare. De riktigt gamla ekarna håller på att dö och försvinna och de ekar vi börjat spara i naturen sedan naturvårdsfrågorna blivit mer uppmärksammade är ofta allt för unga för att hysa rätt miljöer. Vi har en lucka på flera hundra år som vi nu försöker överbrygga med t ex mulmholkar.
Holkarna kan byggas på många olika sätt t ex med hjälp av grova ekplankor eller som här ute på Svartsjölandet med gamla ekstockar som gröpts ur med motorsåg och sedan fixerats i marken. Holken har också ett lock med hål för att vatten ska kunna rinna ner så mulmen, som man lagt ner i holken, håller sig lagom fuktig. Locket är också bra för att man ska kunna följa utvecklingen i holken och se om den besöks av skalbaggar och andra arter som man vill ska utnyttja holkarna (över 100 olika arter har konstaterats trivts i uppsatta mulmholkar). Holken måste också ha ett ingångshål för att skalbaggar och andra djur ska kunna tas sig in och ut.
Vi ska inte bara gå igenom de olika uppsatta holkarna idag utan också leta upp läderbaggslarver i den fallna eken i slottsparken och sedan placera ut dessa i ett antal utvalda mulmholkar. Detta är självklart inget som vem som helst får göra utan Martin och hans kollegor har fått ett specifikt tillstånd för denna åtgärd.
Varför måste vi flytta larverna kan inte skalbaggarna sprida sig själva?
– Det har visat sig att läderbaggen har ganska dålig spridningsförmåga och ogärna förflyttar sig mer än kanske 500 meter under sin livstid. Då landskapet här på Svartsjölandet är väldigt fragmenterat, och de olika ekmiljöerna är som isolerade öar med jordbruksmark runt omkring, tror vi att läderbaggarna mycket ogärna förflyttar sig till en ny ekhage. Har de en gång försvunnit från ett område återkommer de inte av sig själv. Här kan vi hjälpa dem lite på traven genom att bygga mulmholkar, flytta larver till holkarna och övervaka miljöerna i hagarna så att de ej växer igen, berättar Martin entusiastiskt.

Efter lunch sätter vi igång letandet. Mulmen grävs ur och silas mycket noggrant för att vi ska kunna hitta larverna. Det visar sig vara en lyckad operation och att helt rätt träd valts ut. Inte mindre än 72 larver och fem kokonger lyckades teamet gräva fram efter någon timme. Ett ganska tufft arbete som denna gång gav lyckat resultat.
Tror ni att det är möjligt att få larverna att trivas i holkarna?

– Ja, det har vi stora förhoppningar om och vi har redan gjort ett lyckat försök berättar Martin under grävandet. 2019 gjorde vi en första ”räddningsaktion” från en raserad vitpil i Svartsjö slottspark som man tidigare noterat läderbagge i. Vi bedömde att larverna inte hade någon långsiktig chans i pilen då dess livsmiljö försvunnit. Så vi hittade och flyttade fyra sttycken larver till en av mulmholkarna vi gjorde innan.
Tidigare under dagen hann vi också kontrollera denna holk och här kunde vi hitta en kokong av läderbagge, ett tydligt tecken på att minst en av larverna trivts i sin nya miljö och börjat sin fortsatta utveckling mot färdig skalbagge.
– Vi tror att larverna från den nedfallna eken har bättre förutsättningar att överleva i en mulmholk, berättar Martin vidare. Det är stabilare miljö, mer skydd från predatorer från fåglar och annat. Det är en populationsförstärkning där vi hämtar från en stark lokal (Svartsjö slott) med många hålekar, och förstärker i svagare lokaler i landskapet runt omkring. Uppföljningen blir väldigt intressant för att lära oss mer om baggarnas mystiska liv. Vi det här laget har jag tyvärr blivit tvungen att lämna teamet och tacka för mig men Martin rapporterar efteråt att alla larver nu placerats ut i sju olika mulmholkar tillsammans med en rejäl hink mulm från den fallna eken. Nu är det bara hoppas att de ska trivas i sina nya hem och att de under de närmaste åren kommer att förpuppa sig och därefter utvecklas till en ny skalbagge som kan bidra till detta bevarandeprojekt och säkra läderbaggens fortlevnad på Svartsjölandet och i Stockholms län.
//RäddaEnArt (Magnus Rignell)